Har jag någonsin älskat någon?
Vi skulle analysera kärleksdikter på svenskan idag. Jag kände bara "nej tack" Här har jag inte en dikt, men detta är min definition av kärlek.
Kärlek är liksom bra, om det funkar. Men hur ofta gör det det egentligen? Man gifter sig, skiljer sig. Du blir tillsammans med någon, man blir lämnad. Eller så är man den som är tvungen att lämna för antingen beter sig personen som en idiot, eller så slutar man älska den som väl behandlade dig bra. Att vara själv är så mycket bättre. Du behöver inte oroa dig för att bli lämnad eller bli sårad. Eller så kan du inte bli det för att du just är ensam. Allting i förhållanden är bara kaos. Visst, jag ser lyckliga par. Mina föräldrar t.ex. Men jag tror aldrig jag kan bli så lycklig av en partner. Har alltid mått bäst av mina vänner, de får alltid mig att må bra. De gör mig aldrig ledsen. Jag tycker bara allt är falskt. Har man verkligen älskat en person om man slutar? Jag har sagt jag älskar dig, ja. Men nu när jag tänker på att säga jag älskar dig till någon av de jag har varit tillsammans med, känns det bara konstigt. Det känns helt fel. Jag känner inte att jag älskar dem längre. Men om man verkligen verkligen verkligen älskar någon, så går det väl aldrig över, egentligen? Kan man bara sluta älska någon sådär? Det känns inte som om det är riktig kärlek. Men vad vet jag, det är bara vad jag tror. För de jag har varit tillsammans med, 3 av dem då, inte alla fyra. Den första manipulerade mig till det, men det är en annan historia. Den är lite för tung för att kunna få bli berättad nu, är inte redo för det.
Jag kände att jag verkligen älskade dem, att jag kunde göra allt för dem. Nu? Nu känner jag ingenting. Eller ingenting och ingenting. Det beror på vem, men klart jag har lite känslor kvar för någon. Men jag älskar ingen längre. Men om jag inte älskar någon av dem 3 nu, var det verkligen kärlek? Just då var det den bästa känslan. Hur jag var nära den personen och hur värmen bara kröp upp i mig. Men nu? Nej, jag känner inget sådant. Om jag skulle sitta nära dem får jag ingen känsla av hur jag bara vill krypa upp i famnen på dem och kyssa dem. Jag vill bara prata med dem, inget annat. Så vad är verkligt? Ingenting?
Min fråga är bara
Har man verkligen älskat en person, om man är över den nu?
Kärlek är liksom bra, om det funkar. Men hur ofta gör det det egentligen? Man gifter sig, skiljer sig. Du blir tillsammans med någon, man blir lämnad. Eller så är man den som är tvungen att lämna för antingen beter sig personen som en idiot, eller så slutar man älska den som väl behandlade dig bra. Att vara själv är så mycket bättre. Du behöver inte oroa dig för att bli lämnad eller bli sårad. Eller så kan du inte bli det för att du just är ensam. Allting i förhållanden är bara kaos. Visst, jag ser lyckliga par. Mina föräldrar t.ex. Men jag tror aldrig jag kan bli så lycklig av en partner. Har alltid mått bäst av mina vänner, de får alltid mig att må bra. De gör mig aldrig ledsen. Jag tycker bara allt är falskt. Har man verkligen älskat en person om man slutar? Jag har sagt jag älskar dig, ja. Men nu när jag tänker på att säga jag älskar dig till någon av de jag har varit tillsammans med, känns det bara konstigt. Det känns helt fel. Jag känner inte att jag älskar dem längre. Men om man verkligen verkligen verkligen älskar någon, så går det väl aldrig över, egentligen? Kan man bara sluta älska någon sådär? Det känns inte som om det är riktig kärlek. Men vad vet jag, det är bara vad jag tror. För de jag har varit tillsammans med, 3 av dem då, inte alla fyra. Den första manipulerade mig till det, men det är en annan historia. Den är lite för tung för att kunna få bli berättad nu, är inte redo för det.
Jag kände att jag verkligen älskade dem, att jag kunde göra allt för dem. Nu? Nu känner jag ingenting. Eller ingenting och ingenting. Det beror på vem, men klart jag har lite känslor kvar för någon. Men jag älskar ingen längre. Men om jag inte älskar någon av dem 3 nu, var det verkligen kärlek? Just då var det den bästa känslan. Hur jag var nära den personen och hur värmen bara kröp upp i mig. Men nu? Nej, jag känner inget sådant. Om jag skulle sitta nära dem får jag ingen känsla av hur jag bara vill krypa upp i famnen på dem och kyssa dem. Jag vill bara prata med dem, inget annat. Så vad är verkligt? Ingenting?
Min fråga är bara
Har man verkligen älskat en person, om man är över den nu?
.png)
Kommentarer
Skicka en kommentar
Write something awesome!