Han är fin. Han är underbar.

Min vän förklarade för mig igår vad kärlek verkligen är. Och ja, jag älskade. Jag var så kär. Det finns, och det är underbart när det funkar.

Han var otrolig. Han gav mig självförtroende. Han fick mig att känna mig fin. Han brydde sig, hörde av sig. Jag fick nästan alltid "godmorgon älskling" sms från honom. Det var så himla underbart. Jag kände mig uppskattad och så lycklig. Nu mår jag bra, och det är så skönt. Jag ljuger inte, jag mår verkligen bra.
Jag tror jag var elak mot honom, men det var inte meningen alls. Det var inget jag tänkte på. Jag vill så gärna att han ska må bra. Visst, i början ville jag att han skulle må dåligt. Jag ville att han skulle sakna mig och älska mig, som jag saknade och älskade honom. Men han förlorade känslorna, och det är okej. Känslor kan man inte styra över, och det vet jag väldigt väl. Nu vill jag att han ska må bra, jag vill att han ska vara lycklig. När han ler så är han så fin. Hans leende lyser upp så mycket för mig. Jag kommer alltid tycka att han är fin, alltid. Han är en fin person, och han var en bra pojkvän. Men jag kunde inte bestämma över hans känslor, och vad jag hatade det. Men nu, har jag accepterat det. Och jag är okej. Han är en riktigt fin kille, en av de finaste här i världen. Och han hjälpte mig så. Han var så underbar. Jag är så ledsen för att jag var elak, jag menade inte det. Jag tänkte inte på det. Jag har så dåligt samvete för det, men jag kan förstå honom. Och han får ta hur mycket tid han behöver.

Fina killen. Jag hoppas du mår bra, jag hoppas all lycka för dig. Du kan göra stora saker i livet, jag tror på dig.