Än idag, så står jag upp. (Och green day)

Green Day är väldigt speciella för mig och för många andra, av olika anledningar. Här är min:
Den 5 juni 2010 när jag var 13 år och hade blivit väldigt mobbad så hittade jag någon, eller rättare sagt, någon hittade mig. Jag var så lycklig att någon tyckte jag var fin, mycket kommentarer kom från social media som var anonymt på bilddagboken som jag använde väldigt mycket då. Det var kommentarer så som "gå och ta livet av dig din fula finniga emo" och om jag redigerat någon bild var det "vart är dina finnar emo" det var väldigt mycket sådana kommentarer, och jag visste att det var några från skolan. De fick mig att hata mig själv så fruktansvärt mycket. Jag höll med dem, jag var så hemskt ful.
Personen som hittade mig sa att jag var fin. Jag var 12 och han var 15 som jag skrivit i ett annat inlägg. Jag blev så lycklig att någon tyckte så om mig, jag kunde knappt förstå det.
Första gången vi träffades var hos en kompis till mig vid den tiden. Han började hålla på redan då, men det värsta var att jag redan var fast. Han visste vart min punkt var. Jag orkar inte berätta allt som hände, kanske någon gång i mitt liv.
Men sedan, den 5 juni 2010, så såg jag Green Day. Av någon andledning förändrades allt, Billie stod där och bara berättade om saker som jag inte kommer ihåg exakt. Men jag kommer ihåg att han sa något som fick mig att tänka annorlunda. Jag var värd med, jag är värd mer. Jag förtjänar att bli behandlad med respekt.
Efter den dagen, vågade jag säga till honom som jag var tillsammans med. Jag var fortfarande väldigt  rädd men inte alls lika. Tillslut, 6 månader senare, tog allt slut. Jag var äntligen fri från helvetet jag hade varit i ett år. En stor sten lättades från mig. Jag var starkare än någonsin.
Nu, 7 år senare, den 21 juni 2017, efter en jobbig period, fick jag se dem för 6 gången i mitt liv, och jag blev påmind om varför Green Day är mitt favoritband. Jag grät mycket under ett tag. Jag var så lycklig. Hade sovit där sen dagen innan och träffat fantastiska människor jag träffat på Green Day innan, och jag träffade också nya fantastiska personer. Allt var så perfekt! När jag stod på Green Day och grät, tänkte jag på "om jag kom igenom den värsta perioden i mitt liv, klarar jag detta. Det blir bättre. På ett eller annat sätt så blir det bättre."
Jag har så många människor som hjälpt mig genom det här, genom allt. Utan dem hade jag inte klarat mig så bra. Men i slutändan är det jag själv som måste resa mig upp, det är jag som måste tro på mig själv.
Är jag redo att övergå till vuxenlivet?
Jag tror aldrig jag kommer vara riktigt redo, men jag är här och jag är påväg till ett ännu starkare jag.

"Am I bleeding? 
Am I bleeding from the storm?
To shine a light into the wreckage, so far away, away

Cause I'm still breathing
Cause I'm still breathing on my own
My head's above the rain and roses
Making my way away
My way to you"

Lite bilder från när jag såg dem och träffade underbara människor och hade så sjukt kul.

Bilderna är lite blandade, orkar inte fixa det. Alla bilder är inte heller så bra, men skitsamma.