Leva med föräldrar som missbrukare

När jag var liten så var mina föräldrar alkoholister. Min pappa drack varje helg och min mamma varje dag. Tror det var värst när jag var sju och åtta år. Det kanske var så innan med, men kommer inte ihåg exakt när. Jag kommer ihåg någon gång när mamma hämtade mig och min kompis från skolan. Det var gångavstånd, men jag var nog förliten för att gå ensam. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag älskade när mamma var "normal". Jag förstod inte då att hon drack. Jag såg bara skillnaden på henne om dagarna. När vi hade kommit hem satt jag och min kompis i soffan i vardagsrummet i lägenheten som vi bodde i då. Mamma strök, men hon var konstig igen. Jag förstod verkligen inte hur hon kunde gå till den ena till den andra. Allt jag visste var att jag inte gillade det och fick en klump i magen varje gång. Jag kommer inte ihåg när jag började förstå att det var alkoholen som tog över henne. Någon gång så var vi hos mammas kusin som fyllde år. Tror de flesta på mammas sida av släkten var där då. Jag och min bror Emil satt i ett rum och kollade Harry Potter and the chamber of secrets. Den var på engelska och jag kunde inte läsa heller så Emil fick göra det åt mig. Mamma kom in och sa att vi skulle köra snart, men vi ville se klart filmen. Sen när filmen var klar så gick vi ut ur rummet tror jag. Kommer inte riktigt ihåg alla delar. Men då var mamma konstig igen. Allt jag kunde tänka på i kanske något år efter var hur det var mitt fel. Hur om vi hade åkt när hon sa det hade det aldrig hänt. Pappa hade inte druckit så han kunde köra hem. Jag var så himla glad att han var nykter. Mamma ställde sig och skulle röka. Jag, pappa och Emil sa till henne att hon skulle in i bilen så vi kunde åka. "Men mamma sluta och följ med" "Mamma snälla" "Elna hoppa in i bilen" Det var något sådant vi sa tror jag, på ett ungefär.  Mammas kusin skrek på henne "men Elna sluta röka och hoppa in i bilen!" Hon sa något om mig och Emil, och försvarade oss och var jättesnäll. Kommer inte ihåg så klart vad hon sa dock. Hon tog mammas cigarett och kastade den i marken. Jag fick en ännu större klump i magen, fick så dåligt samvete fast det inte ens var mitt fel. När vi äntligen hade kommit iväg och körde i stan så sa mamma "släpp av mig här". Mitt hjärta slog jättehårt nu. Men vi fortsatte köra som tur var. Vi bodde precis bredvid stan, så vi var nära. När vi kom upp så skulle mamma ta av sig sina smycken och hålla på. Men jag och pappa la henne i sängen, och sa att hon skulle ligga kvar. Hon somnade tillslut. Jag var mycket lugnare, men mitt hjärta dunkade fortfarande ganska snabbt. Morgonen efter så såg jag att hon hade tagit av sig smyckena, och frågade när hon gjorde det. Hon sa att hon hade gått upp på natten och gjort det. Jag var egentligen bara glad att hon fortfarande var kvar hemma. Hon bad ofta om ursäkt morgonen efter hon hade druckit, men senare samma dag så hände det igen. Men jag godtog ursäkten, jag var inte arg på henne. Har aldrig varit. Jag hade två kompisar som ofta kom till mig som bodde bredvid mig ungefär. Nästan varje gång de kom till mig och mamma var hemma så frågade mamma hela tiden om deras föräldrar. Om de var skilda men fortfarande bodde ihop. Kommer inte ihåg exakt allt hon sa, men det var ungefär det. Pappa var ofta aggressiv när han var påverkad. Kommer ganska tydligt ihåg när det var en man som också var alkoholist som ofta ringde pappa. Han ringde pappa på vardagar med, men pappa ville inte gå ut med honom då. Men på helgerna när han drack så ville han nästan alltid. Han ringde den mannen själv den  kvällen och frågade honom om han ville gå ut. Jag fick återigen som alltid en klump i magen och hjärtat dunkade snabbt. Mamma hade inte druckit så mycket den kvällen tror jag, så hon var ganska klar i huvudet och det var jätteskönt. Pappa blev arg på mig för att jag inte ville att han skulle gå ut. Han satt och klagade i soffan en massa för att jag inte ville det. Blev så glad när mamma försvarade mig och sa till honom. Tänker inte nämna namn på den mannen dock. Det slutade inte lika lycklig för han och hans familj. Han hängde sig och den historian är hemsk. Så som respekt till familjen, så tänker jag inte utge namn.

När jag var hemma någon gång och satt på köksbordet så märkte jag att mamma var extra konstig. Hon stod och lagade mat då. Min ena kompis av de som bodde nära mig var också där. Jag ringde pappa och sa att han var tvungen att skynda sig hem från jobbet för något var extra konstigt med mamma. När pappa äntligen kom hem så var mamma helt borta. Han la henne i sängen, kommer inte ihåg om jag hjälpte till men jag var bredvid henne. Hon sa någonting och försökte gå upp men ingen hörde vad hon sa. Pappa sa bara att hon skulle ligga kvar. Senare sa hon att hon kommer ihåg att hon ville ha sin väska. Pappa hade ringt ambulansen och ville att vi skulle gå. Jag ville inte men vi gick tillslut ändå. Mamma åkte in på sjukhus, kommer inte ihåg vad som hände med henne där, om hon magpumpades eller något sådant. De visade sig att mamma hade blandat en massa alkohol med en massa atarax. Min mamma ville ta sitt eget liv, hon ville dö. MIN MAMMA. Nej men så kan det väl inte vara? Min mamma ville försvinna från oss, hon ville lämna oss. Hon berättade att hon hade städat och hon lagade mat för det skulle vara fint och vi skulle kunna ha något och äta när hon hade dött. Hon låg på psyket i två veckor efter. Inget jag har minne av, bara minne av att vi hälsade på henne. Trodde bara att det alltid var på sjukhus. Mamma åkte in på behandling, nämnemandsgården som hon var på i en månad. Och jag saknade henne så. Men vi fick hälsa på henne varje söndag. Varje gång så köpte vi baguetter. Under tiden hon var inne på behandling så dog farfar. När vi äntligen hade fått träffa vår farfar så dog han. Och då kom saknaden ännu mer. Åh herre gud vad jag saknade min mamma då. Vi ringde henne och bad henne komma hem. Men hon kunde ju inte, men jag och Emil förstod nog inte det riktigt då. I alla fall inte jag. Vi alla räknade ner dagarna tills mamma skulle komma hem. Jag kommer inte riktigt ihåg den dagen som hon kom hem. Tyvärr. Den hade varit värd att minnas. Mamma drack en gång efter det, aldrig mer sen. Jag och Emil fick också hjälp på . För att bli förklarade för att det inte var vårt fel. Det tog lång tid, men det kom tillslut ikapp mig och jag förstod att jag inte hade gjort något fel. Min pappa drack aldrig igen heller. Det finns hjälp att få. För både missbrukarna och de nära som sett någon missbruka. Ingen förtjänar det. Jag är inte arg på mamma och pappa, inte alls. Snarare stolt. Stolt över att de klarade sig ur det. Tänk om de inte hade gjort det. Jag och Emil hade förmodligen bott på barnhem och kanske inte ens bott tillsammans.

Mina föräldrar har dock aldrig glömt bort oss. Hur mycket de än drack så hade vi hade kläder, mat på bordet och tak över huvudet. Vi är så lyckligt lottade. Jag får ibland tankar på de som fortfarande har föräldrar som missbrukar något. Önskar jag kunde göra något åt det. 

Mina föräldrar är nu nyktra och har varit i ungefär 8 år. Jag har världens bästa familj, och jag kunde inte vara lyckligare inom det området.

På bilden så är det hela familjen tillsammans. Min bror som nyss har tagit studenten. Vi är fortfarande tillsammans och har det väldigt bra.