Ni har väl någonsin varit kära?

Tänk när man väl har fått den personen, som behandlar en bra. Som visar att man betyder något. Någon som blir glad när den träffar en, glad av tanken på en. Jag sa "du har ett sånt fin leende" och han sa "Det är du som gör mig glad".

Tänk att man bara tänker "nu är han min" men sen helt plötsligt, en dag. Så finns han inte där längre. Alla förhoppningar man hade om ett bra förhållande, försvann. För när man äntligen hade hittat någon som man trodde det kunde hålla med, så lämnar personen en. När man äntligen kan förstå alla töntiga kärlekslåtar, förstår alla par som inte kan hålla sig borta från varandra. Man tycker inte det är jobbigt längre, utan man förstår exakt hur de känner. Men nu, försvann allt. Allting. Och han, just han, som fick mig att känna så, är borta. Han är borta föralltid. Jag kommer aldrig känna hans värme igen. Jag kommer aldrig känna hans hand i min. Jag kommer aldrig vara den som får honom att le igen. Vi kommer aldrig någonsin ligga i sängen med bara underkläder och mysa med våra fötter, och    kolla på hans eller min mobil och bara skratta. Vi kommer aldrig göra någonting tillsammans igen. Vi kommer aldrig göra de grejerna som en gång fick mig att bli så lycklig.

Han kommer aldrig någonsin vara min igen. Han vill inte ha mig. Han vill inte ens säga hej till mig eller titta på mig. Allt vi hade, bara försvann. 

Det kommer aldrig finnas igen.