Acceptera ödet

Ni vet när man bara pratar och pratar men de vill inte lyssna på en. Man förklarar men de vill inte förstå. Det är alltid jag som är "the bad guy" liksom. Jag gör en grej, sen gör det andra personen tre grejer som är mycket värre så är det helt okej. Jag ska förlåta personen men det jag har gjort ska det pratas om i flera år efter. Jag fattar inte hur folk inte kan bry sig att de gör mig så ledsen. Om jag gör en vän ledsen så mår jag så sjukt jävla dåligt. Men de bryr sig inte ens.. de bara tycker att allt är helt okej och glömmer bort mig. Jag gissar på att jag är en sådan man tröttnar på, en person som bara ruttnar bort i andras ögon. Just nu känner jag att jag inte orkar något.. Visst, jag har det bra hemma, jag har några vänner. Men jag är så trött på att höra "tänk på det du har" för det gör jag, jag är så tacksam. Men jag trodde att det var okej att vara ledsen, men tydligen inte. Hela jävla sommaren har jag hållt mina känslor inne, för jag har bara känt att det inte har varit värt att berätta för någon. För enligt dem handlar det alltid om mig. Nu ska skolan börja igen, och jag vet helt ärligt inte hur det kommer gå. Jag vill bara överleva detta och sen bara börja om på nytt. Jobba ett år, sen sticka till Australien och plugga. Jag blir påmind om så många människor när jag är här. Människor som verkligen har brutit ned mig och bryr sig inte. Jag tror aldrig jag kommer kunna göra det jag verkligen vill göra. Jag får bara acceptera det, och leva det vanliga svensson livet.